Trygghet, näring och närvaro.

Det vi alla behöver för att överleva är trygghet, närvaro och näring. Vi människor dör när vi inte få mänsklig närvaro, trygghet och näring. Det har vi kunnat se och uppleva på bebisar.

Den längsta och vktigaste resan för mig just nu har varit att ta mig fram ett par decimeter. Ett par decimeter in i ljuset där all närvaro, trygghet, kärlek och acceptans finns. Det har varit så krångligt, att hela livet brottas med sig själv. I omedvetenhet, otrygghet, rädslor, tvivel, sorg, ledsamhet, smärta och frånvaro. Det har tagit år av kraft och mod att ta mig dessa decimeter från hjärnan till hjärtat, in i närvaron med sig själv. Det är magiskt att få uppleva närvaron i sig själv och det som är jag. Sådan fantastisk närvaro att jag blir varm och berörd inuti. Kan låta som en frälsning och det förstår jag att det gör. Vem vet kanske har jag blivit frälst. Jag har stundtals kunnat låta egot vila och fått själen att skina, lovley.

Vill kunna vara självsäker och trygg i allt det som är jag med kärleken som drivkraft. Ha tryggheten, kärleken, tilliten och framförallt närvaron till mig själv som ger mig näring att bara kunna vara mer LevAnde och låta själen vara StrålAnde.  

Min drivkraft har alltid legat i att vilja läkas och bli fri. Från vad har jag inte alltid vetat. Det jag har dragits till och det som klinagar an i mig har varit det alternativa och holistiska. Efter mängder av kurser, tränings cirklar och behandlinager har det hjälpt mig att återknyta kontakten med mig själv på djupare nivåer läkas och bli mer fri. Mina vänner och lärare har fått mig att blomstra och skala av lager på lager av uppfattningar och präglingar.

Livet är kärleksfullt fast det är upplevelserna som varit hårda. Vi alla bär på en historia. Gör det till något vackert! Jag har varit och är restriktiv med vilka kurser och behandlingar jag själv går på. Det bygger på lust, inspiration, öppenhet, delaktighet och samarbete för mig. Mötet med den mänskliga närvaron tillsammans ger så mycket samtidigt är det just den som jag varsamt känner in om det är rätt för mig där och då. Att inte värdera och döma något. Det som inte känns rätt för mig vid ett tillfälle kan vara rätt vid ett annat. Den ärligheten behöver jag ha mot mig själv att bara välja det som känns rätt för mig och det jag dras till. Jag vet att jag inte alltid lyckas fast jag behöver fokusera mer på de gånger jag lyckas än de få som är misslyckade och jag inte kan leverera som jag vill.
Jag behöver tillåta och acceptera mig själv mer med det som är mitt intuitiva jag. Det är den längsta och krångligaste resan att bli medveten om sig själv. Den som går från hjärnan till hjärtat ett par decimeter. 

Ett stort och varmt kärleksfullt tack för allt stöd, den kraft och mod som burit mig fram.
Jenny

Kommentera gärna: